För ovanlighetens skulle ville Walle vara i tid, så vi gick upp i ottan och stod redo redan femton minuter före angiven avgång med folkabuss mot Puerto Princesa. Ca 40 minuter senare började både Walle och Stina bli något otåliga, men då plötsligt en tricycle från ingenstans och meddelade att vi var tvungna att ta oss till en bussterminal för att lasta på vår packning, istället för den så fantastiska upphämtning vi blivit lovade dagen innan.
I sin naiva tro antog vi att detta var det enda problemet som skulle uppstå med resan, men ack så fel vi hade. Jo - folkabussen hade minsann klimitsystem, vilken Walle än idag tackar gud för. Vad som inte nämnts att man fick med i priset var följande: 13 Filippiner med barn samt ickeexisterande fjädring och en stålstång uppkörd i röven 5 timmar i sträck.
Första sträckan gick i rasande fart utmed grusvägar väldigt lika dem på "rocky highway" i Kambodja; enligt Walles uppskattningar girade chauffören med lätt snedsladd för att undvika gropar i grusvägen ett flertal tillfällen i hastigheter över hundra knyck. Walle tyckte mest att det var lite vårdslöst, medan Stina var sånär att hoppa av i farten för att rädda sitt liv.
Det var då det hände...
Walle tog med sin fantastiska handlingskraft tag i situationen och blåste upp den magiska drägelkudden som följt med över alla kontinenter, för att på så sätt tillhandahålla Stina med ett kombinerat tutt- och magstöd alternativt rumpavlastning från stålstången. Detta räddade troligtvis både Walles och chaufförens liv. Efter ett par bokstavligen omumlande timmar nådde vi slutligen fram till Puerto Princesa.
Vid busstationen gödde Walle Stina med Cola i påse för att sedan fånga ännu en tricycle i raden till det mysiga gästhuset Casa Linda. Här hade vi en fantastisk innergård, trevlig service och god, billig mat samt en första natt av tuppfri sömn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar