Vi vaknade utvilade men lite stela vid åttarycket för att äta frukost med lokalbefolkningen i ett skjulliknande kyffe som huvudsakligen serverade öl till frukost. Vi fick dock tag på lite fried rice och fruktsmoothies istället.
Att få tag på en taxi här är en av de saker som aldrig är ett problem. Från det att vi gått ut från vandrarhemmet dröjde det ungefär tio sekunder innan en taxi spontansladdade in bredvid våra ryggsäckar. Taxituren som igår tog en timme, tog nu endast tio minuter eftersom dessa halvkristna människor respekterar vilodagarna.
Väl ute på flygplatsen blev vi bokstavligen invägda. Efter 75 mintuers flygresa i en liten trevlig konservburk, landade vi i El Nido. Ett rätt ordentligt regnoväder drog förbi medan vi väntade under tag i det flygplatsskjul som var den enda byggnad som fanns tillgänglig invid landningsbana som i sin tur mest påminde om en svenska grusväg med hastighetsbegränsningen 50.
Den underbart snälla personalen som mötte oss med lite välkomstsång i Hawaiiansk stil ordnade fram en tricycle som skulle leverera oss till vår egen lilla villa Full House. Färden påminde om en överdriven variant av Novemberkåsan fram till dessa att färden inte längre fanns. I en alltför brant backe for kedjan av som ett resultat av en något överdådig last på ett lite underdådigt fordon (tre person, packning och vind i ryggen på en 70talsmoped). Vi fick fortsätta till fots för att invänta vår chaufför vid ett backkrön, där vi rönte stora framgångar som begivenhet för lokalbefolkning. Stinas tatuerade torso var vad som folk säkert betalat pengar för att få se i skäggiga damens frånvaro. Efter ytterligare en stunds puttrande genom landskapsvyer som tagna ur Camerons Avatar, var vi äntligen framme vid vårat boende.
Ingenting var ungefär vad som fanns på plats, om man räknade bort jycken som halvskyggt mötte oss vid entren. Handlingskraftiga som vi var, dumpade vi packningen och tog en sävlig promenad ner på byn för att fråga om någon visste hur vi lättast utan åverkan tog oss in i huset. Trots upprepade samtal till både Lina (kram) och grannskap, var det enda vi lyckades med att få i oss lite färsk grillad makrill. Nätet var konstant överbelastat tills vi försökte med Stinas mobil som är helt ickefunktionell i Rönninge, men tydligen inte hade några som helst problem med det filippinska telenätet.
Sedan vi talat lite med Lina, dök Chie upp för att släppa in oss och visa oss runt. Resten av eftermiddagen ägnade vi åt att införskaffa förnödenheter på byn och den lokala marknaden utmed vägen mot Corong Corong. Väl tillbaka blev vi med hjälp av nämnda proviant god vänner med Kim som hunden faktiskt hette (det borde vi ha förstått, med tanke på hur lik herr Viklund han faktiskt är).
Ännu en gång begav vi oss iväg för att smörja kråset. Lite seafood och tittande på shrek forever vaggade oss till sömns redan runt nio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar