Pärlor & fattigdom

Efter en god natts sömn, vaknade vi strax före klockan åtta. Det visade sig att vi lyckats pricka in ett helt fantastiskt tyst område, där inga tuppar hörs (lite som en luftficka på botten av atlanten).

Först intog vi en ordentlig omelettfrukost, därefter blev vi överösta med varningar för att bege oss till området där dagens shopping skulle ta oss; bara att le och se dum ut! Stina med pengar i BH:n, Walle med visa-kortet undanstoppat i en förpackning pappersnäsdukar.

Taxichauffören som skulle ta oss hela vägen förbi den värsta missären, misslyckades kapitalt och körde oss istället till en plats någon kilometer längre bort. Detta gjorde att vi tidigt fick stifta en både värmande och plågsam bekantskap med samhällets bottenskikt i våra försök att hitta vägen. Efter att ha passerat grupper utmärglade människor, stötte vi ihop med en äldre kvinna som mitt i allt både guidade oss rätt och proklamerade sin glädje över att vi som turister besökte just hennes land:)

Slutligen nådde vi så fram till Stinas paradis - en trång gata fylld med enbart pärlgrossister. När så till sist plånboken ekade tom och fötterna värkte var det dags för återtåg mot pensionatet med hjälp av en svårfångad taxi.

Det är kallt i Narnia

Upp klockan fem för färd mot flygplatsen och Manila. Ganska tidigt var vi framme i stadsdelen Malate där de flesta budgetalternativ finns, för att checka in på Malate Pension; ett ställe som går i en slags jättemysig kineskolonialstil (Stina verkade konstant redo att sno med sig lite möbler och inredning). 

Här vilar inga halta löss, så iväg till den gigantiska gallerian Green Hills för att plöja igenom myller av prylar och människor. Här kunde man verkligen hitta allt från pirat-DVD:er till begagnade mp3-spelare och dåligt tryckta T-shirts. 

Mitt i allt en paus för att se senaste Narnia-filmen i något som kan jämföras med ett kylrum. Stelfrusna kröp vi ut och prisade värmen. Svårt att få tag i taxi tillbaka då ungefär alla på plats ville åka hem samtidigt som gallerian stängde. Vi tröstade oss med en middag på vårt favorit-dimsum-ställe.

Dryga böter & hackad

Vi har nu äntligen lämnat Borocay till fördel för storstaden Cebu. Vi tog in på samma hotell som förra gången (GV Tower) och inledde med att avjnuta en lunch i restaurangen på sjunde våningen.

Utfodrade tog vi oss så mot Carbon market och ett ställe som utlovade billiga pärlor i stora mängder. Döm om vår förvåning då vi korsar en vanlig gata som vi alltid gör och farbror polisen haffar oss. Förseelsen innebar att vi fick välja mellan att lyssna på hur man beter sig i trafiken i fyra timmar eller betala böter om 8 kronor per person - svårt val!

När Stina shoppat pärlor i en lite över en timme och vi skulle bege oss till hotellet igen, hällde regnet ner. Inget vidare att vada i centimeterhögt vatten som man inte riktigt vet vad det kan tänkas innehålla för bakteriflora. Helt klart var majoriteten som steg upp till fotknölarna koleraförberedande avloppsvatten.

Vid dagens internetcafébesök insåg Stina att hon blitt fejsrejpad av några små filipinska glin, ty under ett besök på ett internetcafé på Borocay gick plötsligt strömmen mitt under surfandet, vilket tydligen resulterade i att det gick att logga in på Stinas konto när stömmen väl kom tillbaka och vi gått därifrån. Dock mycket oskyldiga chattmeddelande till en bunt manliga vänner där det skrivits: "Hi I miss u!!"

Färden hem gick via Donken för lite take away till 2 avsnitt av Seeker. Sedan sova på söta örat, men Stina är helt övertygad om att hon hörde tuppar även fast vi bor på våning 12 av 15 möjliga. Det verkar ha satt sig likt tinitus.

Margarin och pärlor

Idag passade vi på att ta oss en liten sovmorgon; det sliter faktiskt rätt mycket på en att vara i sol och värme från morgon till kväll (inte för att vi gnäller).

Även denna dag intogs frukosten på Bom-bom. Ett bord längre bort satt ett par med sin blott två-åriga dotter och förgyllde våran frukoststund genom att äta upp en rejäl kloss rent margarin! Walle var tvungen att anmärka på den något annorlunda dieten, varvid fadern sa förklarade att "it keeps here skin nice and shiny".

Det visade sig att hans fru Nilla var från Sverige, vilket gav oss ett utmärkt tillfälle att fråga någon med insiderkunskaper kombinerat med svenska värderingar. Vi pratade med Nilla om allt från vad som är typiskt svensk till shoppingtips i Manila. Vidare shopping av pärlor och presenter till dom där hemma. Hem för packning och betalning då det imorgon bär av till Cebu. Tillbaka till Bom-bom för avskedsmiddag.

Shopping vs slacking

Upp ur bingen som i Stinas fall är en säng med en botten bestående av fiskelinor. Ryggen lever inte direkt livets glada dagar här i Filippinerna. Walle däremot verkar helnöjd med sin säng som är ett 2x1 meter betongblock med tillhörande nattduksbord i samma material.

Efter en god frukost på Bom-bom gick vi trots regn ner till stranden, där vi kastade frisbee till dess solen sken igen. Efter en liten tur på den lilla öns gator hittade vi en trevånings shoppingalleria med en halvhemlig restaurang på takvåningen, där vi passade på att inta dagens lunch.

Efter att ha kikat på den fina solnedgången satte vi igång med ännu lite shopping, tog ytterligare några drinkar, shoppade igen, åt middag och avslutade det hela med några fler drinkar (livet är hårt)

Lite upprättelse

Hupp - då var det dags för ännu en dag. Billigaste frukoststället serverade svensk frukost (varför är vi utomlands?). Målsättningen för dagen blir att försöka bekämpa kommersialiseringen genom att hitta roliga lokala men genuina alternativ (Stina säger att Walle nog kan glömma det...på riktigt). Vår förhoppning står till att röra oss bort från de större stränderna samt att njuta av de vita sandstränderna här, som även om de inte är särskilt idylliska, ändå är mycket välskötta.

Efter en dag där värmen skrämt bort nära på alla turister och särskilt de lätt arroganta japanerna, börjar Boracay få en upprättelse. Lyckas man bara ignorera alla försäljare som ändå finns på alla turistorter, är stranden jättefin och servicen från barerna inte att spotta på. Vädret är fint och frisbeen flyger fett.

Senaste timmen har vi suttit med den Filippinska familj som sköter om Sandras place. Tydligen firar man ungens ettårsdag med att kränga i sig ett helrör vodka per person. "Det bästa är att man själv framstår som en renlevnadsmänniska" säger Walle.

Boracay = blää!

Upp i ottan för att kvickt bli lagom oense om wake up call. Resan till flygplatsen sas ta minst en timma, men tog mindre än trettion minuter (svårt att veta, när lokalbefolkningen själva inte vet). Flygplatsfrulle för att sedan vänta på vårat söta lilla propellerplan i 3-4 timmar, eftersom vi på svenska manér varit där i god tid. Snart skulle vi vara där - ungefär en timme senare klev vi av på flygplatsen i Caticlan, för att därifrån kunna ta oss vidare till vårat mål: Boracay.

Vi fick båda inom loppet av tio minuter kväljningar och lagom kraftig avsmak när det gällde vårat val av destination. Här var folk otrevliga, krävde pengar för att man skulle få andas och till råga på allt var det bara riktiga ärketurister här; den typen som är 45, på sin första utlandsresa och är övertygade om att den leende lokalbefolkningen älskar just dem - just fan - Stig-Helmer heter han.

Till hobbits house för lite lunch - här hade man skapat ett jippo av att enbart anställa kortväxta personer - det enda som troligtvis hade kunnat få oss att skratta var om man satt på alla anställda yllemantlar i den 30-gradiga värmen :p Maten var god och en snubbe som jobbade där gav oss en bra rekommendation när det gällde boende av backpacker-karaktär: Sandras Place.

Efter incheckning i ett spartanskt men fräscht rum tillsammans med några andra slackers samt lokala ägarna, blev det mängder av promenerande. Det enda tydliga ljuspunkten här är utan tvivel shoppingen som finns i överflöd. Det är förvisso ganska trevligt att det finns ett gott utbud restauranger här, men att få tag på något annat än europeisk mat för Sverigepriser verkar smått omöjligt - det får bli ris och vatten i tre dagar nu (kan ju behövas för kroppsformen ändå!;)

Avfärd med tigerkaka

Upp vid sju för frukost, därefter vidare till närmaste internetcafé för att ta reda på möjliga transportmedel från Cebu till någon annan skojsig ö. Eftersom vi redan bestämt oss för att det var dags att komma vidare (särskilt med tanke på avsaknaden av pengar), började vi packa ihop alla våra tillhörigheter.

När vi väl var färdiga bjöd Mikes fru Diose på vansinnigt god kycklingcurry, samt försåg oss med tigerkaksfärdkost till Mikes stora förtret, då detta var hans favoritbakelse. Båtresan över gick bra och bjöd på upplevelser som bogsering av sopbåt och balansgång över klippfyllt vatten. Väl framme i Maya stod bussen inne och skulle just avgå (vår vanliga tur :) - det enda som enligt chauffören gjorde att man inte åkte, var att "your wife is still in the comfort room". Resan skulle ta ca 3½h, men hamnade till slut på ca 5h, då vi klev av vid SM (en jättegalleria med snobbiga och otrevliga nyrika Filippinare). Vi försökte där boka resa till någon annan ö, men fick istället göra detta själva online.

Stina började nu bli smått förbannad p.g.a. låg blodsockernivå efter tio matfria timmar, varför vi kvickt (för Walles skull) tog oss till hotellet (GV Tower) där vi skulle bo, efter rekommendationer från Diose. Hotellrummet var enkelt men fräscht, så vi dumpade packningen och tog oss en Dånk! Därefter snabbt i säng.

Bangka och Chili

Efter en varm och för Stina nästan sömnlös natt, ställde vi den promenad till fyren vi bestämt oss för dagen innan. Istället tog vi en tur ner till stranden för lite snorkling och ren skär avslappning. Vätskekontroll i hyddan, därefter lån av Mikes mini-bangka (liten Filippinsk trimaran typ) för att att kunna ta oss en bit ut till de stora reven där snorklingen troligtvis skulle vara bättre.

Enligt Mike kunde det vara svårt att hålla balansen i båten samt att ta sig ur och i igen; som nordisk sjömansättling (eller inte) lyckades vi faktiskt riktigt bra med konststycket och fiskade även upp ett flertal fantastiska snäckor. Nu började magarna kurra igen (mycket ätande), så i ett försök att såväl stilla hungern samt fly den värsta värmen, blev det en visit på Ging-Gings igen.

Just nu sitter vi uppenbarligen och skriver dagbok, men ska strax återgå till vårat eget boende för en sista natt i stugan. Mike och hans fru har lovat att bjuda på en rejäl chili con carne för att säga hejdå. Vart vi ska sen, vet vi inte riktigt. Någon som har några förslag (säg inte övre norrland eller något annat korkat)?

För mycket av det goda

Vid 7-rycket väcktes vi av diverse hundar och kalkoner som förde oväsen utanför. I rumspriset ingår frukost och morgonen till ära hade Walle beställt omelett med fried rice medans Stina högg in på en mycket delikat bananpannkaka. När frukostbestyren var avklarade bar det av till stranden för lite bad och sol.

Två timmar senare fick vi ett ryck och gav oss ut på en promenad i den gassande förmiddagssolen. Vi gav upp promenaden rätt snabbt och sökte skydd inne på en av strandens restauranger där vi även hittade en mycket trevlig amerikan vid namn Dave. Nu var det dags att leta rätt på ett internetcafé, vilket var lättare sagt än gjort. Stället vi sökte efter hette Neems garden och skulle ligga mitt i det lilla bysamhälle (utan vägar av något slag) som fanns bakom våra hyddor. Efter en timmes enträget sökande, blev vi informerade av en kvinna att stället sedan länge slagit igen.

Som plåster på såren gav oss ödet istället en trevlig och billig lunchrestaurang vid namn Ging-Gings garden cafe, där vi kvickt intog en smaskig lunch. Vi gjorde därefter det dumdristiga valet att promenera hem utmed stranden där den genomsnittliga temperaturen kändes något högre än solens medelpunkt. Stinas hjärna började så sakta koka och t.o.m. Walle som ALDRIG tycker att det finns nog med värme, yttrade saker såsom "det är lite småvarmt" och "ska vi inte stanna i skuggan några sekunder".

Väl hemma avstannades den pågående härdsmältan med en iskall dusch. En halvtimme senare var värmechocken ett minne blott och vi gick ner på stranden för att snorkla lite. Stina läste bok medan Walle likt det blötdjur han är snappade upp varenda snäcka som fanns inom räckhåll. Ännu ett försök gjordes att hitta ett ställe med internet och eftersom Walle fått lite guidning tidigare på dagen av en lokal kille, visste han exakt var man skulle gå. Nästan iaf - efter en halvtimmes virrande kom tidigare nämnd kille ut ur sin hydda då han undrade vilka förvirrade europeer det var som virrat sig in i bostadssamhället. Med dennes hjälp befann vi oss snart på Kokays för lite mat och infrastruktur.

God mat, en tiggande katt och ett parti biljard senare, letade vi oss hem igen för lite tittande på TV (seeker igen^)