Mot Malapascua

Rekord! Stina sov bra en hel natt och redan vid sju klev vi upp för att hugga tänderna i lite frulle. Vi hade redan kvällen innan diskuterat att det var dags att röra på sig igen. Med lite tur och skicklighet (mest så klart), hann vi med 9:30-färjan tillbaka till Cebu för att försöka ta oss norrut till någon av de vackra öar som finns några timmar norr om Cebu city.

Först försökte vi hitta en direktfärja, men de transporter vi tittade efter gick bara två gånger i veckan, så istället slängde vi oss glatt in i en taxi som ett resultat av våra misslyckade försök att samtidigt hitta någon lokaltrafik med hönor och getter. Detta visade sig emellertid vara en mycket god idé, då den korta båtöverfarten från Maya i norr till Malapascua slutar gå runt fyra-rycket. Med hjälp av vår chaufför som likt Schumacher utan säkerhetsbälten studsade genom kurvor ala 50-väg (dock något snabbare :), befann vi oss redan vid tre i Maya.

Ännu en gång skulle lycka le mot oss; en äldre tysk gentleman vid namn Mike charmade kvickt in sig och sa att vi kunde få snabbare överfart med honom samt att han hade några stugor över om vi var intresserade. Så klart vi var! Fem minuter innan vi skulle stiga iland, öppnade sig himlen och ner föll en hel Svensk årsnederbörd på tio minuter.

Rummet som vi skulle bo i var allt annat än spartanskt. Porrig belysning infällt i taket ovanför sängen, fet TV och fantastiskt vackra möbler var lika självklara som kylskåp för privat öl och ett TYST klimatsystem. Som spiken i kistan bjöd även Mike och hans fru på duktigt god grönsakssoppa för att värma upp oss lite efter regnskuren. Omättliga Stina fick även i sig en matbit till någon timme senare innan det var dags att runda av dagen och duna in.

Apor, blodsband & choklad

Stina vaknade redan vid 5-snåret då en inte alltför tyst amerikansk familj skulle lämna hotellet för att åka hem. I början av natten hade även ett stort kattdjur tagit en löprunda på plåttaket utanför rummet. Lät banne mig som halva kåken skulle rasa.

Efter dusch och frukost bar det av i en fin ny bil med ac mot första målet för dagen. Ett monument äver en blodspakt mellan spanjacker och filippiner som skedde den 16 mars 1565. Efter lite fotografering bar det av till Baclayon-kyrkan för lite spirituell spis. Den syndfulle Stina fick låna en sjal till att skyla sina nästan bara axlar med. Kyrkans interiör var mycket vacker och ståtlig.Väl utanför köpte och tände Stina ett litet ljus för livet kärleken och hälsan.

Sedan bar det av mot dagens höjdpunkt. Dom små ulliga,gulliga och alldelse underbara Tarsier-aporna. Dom små stackarna är populära att föda upp och sälja som husdjur men är så känsliga att dom oftast dör inom ett år vilket gjort dom utrotningshotade. Vi fotade dom små liven samt skänten en slant till deras hjälp. Stina hade mycket svårt att slita sig från detta ställe men köpte med sig små lurviga mjukiskopior istället.

Vidare gick färden ut i regnskogen för att åka linbana över en ravinliknande klyfta med en flod forsande under våra dinglande ben. Efter denna högt flygande upplevelse bar det av mot dagens konstigaste sevärdhet. Chocolate Hills. Brunaktiga kullar i olika höjd utspridda över en stor yta. Det ska tydligen vara torkade korllrev som stigit upp ur havet en gång i tiden. Det märkligaste var nog alla människor som tagit sig dit för att beskåda detta "underverk".

Dagens tur avslutades med en "kryssningsbuffé" på floden. Alla inhemska personer var som flugor på maten och man fick nästan slå sig fram för att få något med. Längs floden stannade båten vid en liten flytande brygga där en kör,muisker och dansare underhöll oss. Sedan bar det av tillbaka till hotellet för ett dopp i den kalla svalkande poolen.

Vi uppgraderade även vårt rum från dubbelsäng till två enkelsängar. Nej vi ska inte skiljas men det är fan inte lätt att sova nära sin kära när det är varmt å ac:n låter som om den håller på att trilla ner från vägggen.

Nu har vi varit ute en och rännt lite på stan,tagit ut pengar och sitter nu för att försöka uppdatera hemsidan. Även om det här är en liten stad får den Stockholms innerstad att framstå som en fis i rymden. Konstigt nog är det ändå lättare att förflytta sig här än hemma trots mändger med folk,gropar i gatan,diverse djur,lastbilar,tricykels och moppar.

Allt faller på plats

1 h och 40 minuters färjefärd senare klev vi iland på Bohol, gick en kort promenad för att slippa den värsta taxichaufförsanstormningen. Vi hade redan innan vi äntrade land bestämt oss för ett hotell som var värt att kolla upp.

Innan kvällen var slut hade vi ätit mat i restaurangen och beställt en liten kulturell rundtripp kommande dag. Efter middagen tågade vi ner på stan för att hitta oss ett internetcafé för att ge er lite värmande underhållning där hemma i kylan. Vid klockan 22 gav vi upp, vandrade hem för att få lite välförtjänt sömn innan morgondagens äventyr tar vid.

Beslutsångest

Många timmars underbar och god sömn utan tuppjävlar gjorde att vi denna morgon faktiskt vaknade av oss själva. Morgonen bjöd på strilande regn och åska. En god kontinental med extra allt intogs innan transport till flygplatsen i Puerto Princesa för vidare förflyttning mot de lite mindre öarna.

Efter incheckning tog vi en latte och en capuccino till ännu ett "seeker"-avsnitt. Därefter fick vi i skydd av knallorangea paraplyer springa ombord på flygplanet mot Cebu. Vårat stora problem nu var att bestämma vad som skulle hända kommande vecka. Bältesskylten stressade på och vi var nu tvungna att välja mellan att ta en färja till valfri mindre ö eller att spendera ett dygn i en shoppingstinn storstad.

Hellride to Princesa

För ovanlighetens skulle ville Walle vara i tid, så vi gick upp i ottan och stod redo redan femton minuter före angiven avgång med folkabuss mot Puerto Princesa. Ca 40 minuter senare började både Walle och Stina bli något otåliga, men då plötsligt en tricycle från ingenstans och meddelade att vi var tvungna att ta oss till en bussterminal för att lasta på vår packning, istället för den så fantastiska upphämtning vi blivit lovade dagen innan.

I sin naiva tro antog vi att detta var det enda problemet som skulle uppstå med resan, men ack så fel vi hade. Jo - folkabussen hade minsann klimitsystem, vilken Walle än idag tackar gud för. Vad som inte nämnts att man fick med i priset var följande: 13 Filippiner med barn samt ickeexisterande fjädring och en stålstång uppkörd i röven 5 timmar i sträck.

Första sträckan gick i rasande fart utmed grusvägar väldigt lika dem på "rocky highway" i Kambodja; enligt Walles uppskattningar girade chauffören med lätt snedsladd för att undvika gropar i grusvägen ett flertal tillfällen i hastigheter över hundra knyck. Walle tyckte mest att det var lite vårdslöst, medan Stina var sånär att hoppa av i farten för att rädda sitt liv.

Det var då det hände...

Walle tog med sin fantastiska handlingskraft tag i situationen och blåste upp den magiska drägelkudden som följt med över alla kontinenter, för att på så sätt tillhandahålla Stina med ett kombinerat tutt- och magstöd alternativt rumpavlastning från stålstången. Detta räddade troligtvis både Walles och chaufförens liv. Efter ett par bokstavligen omumlande timmar nådde vi slutligen fram till Puerto Princesa.

Vid busstationen gödde Walle Stina med Cola i påse för att sedan fånga ännu en tricycle i raden till det mysiga gästhuset Casa Linda. Här hade vi en fantastisk innergård, trevlig service och god, billig mat samt en första natt av tuppfri sömn!

..och på den sjunde dagen

Klockan nio masade vi oss käckt ur sängen för att fixa lite frukost samt preparera packningen inför kommande dags färd mot Puerto Princesa. I övrigt gick dagen och kvällen mest i lathetens tecken som sig så bör under en semester. Vi försökte göra så mycket som möjligt på internet, men dålig uppkoppling mellan de avbrytande ovädrena fick oss till slut att ge upp.

Snart gick vi vidare till Squidos för att under överseende från deras fantastiska julgran bestående av stålställning och fryspåsar, äta en magiskt god seafoodtallrik med en blandning av krabba, räckor, musslor, snäckor, etc.

Det enda spännande som hände sedan, var att vi gick och la oss, samt att Stina konfronterades av någon form av paranormal aktivitet; Walle sov vidare som vanligt.

Rostade ben

Stina glömde ta med sig dagboken. Fy Stina - du är ju den som ska hålla koll på Walle! Nu är den dock tillbaka, så låt oss fortsätta:

Gårdagens snorklande hade utan tvekan satt tydliga spår på våra veka kontorskroppar. Efter ett par äggmackor gick vi ner till Art Café för att hålla lite ordning på dagboken för att därigenom sprida lite glädje och värme till er där hemma i svinkalla Norden. Vi passade även på att boka resterande flygresor på Art Café nu medan vi ändå hade lokal assistans; kommande rutter gick via Cebu och därefter åter till Manilla, för att sedan nå hem till Sverige via Holland.

Efter dagboksuppdateringar gick vi raskt hemåt för att micra gårdagens fried-rice-rester som smakade lätt himelskt efter att ha gottat till sig. Ännu en lunchunderhållning med "seeker" samt en avstressande siesta. Medan Stina sov vidare, gick Walle ner på stan för att klara av några ärenden innan båda återförenades för en av de bästa måltider som någonsin skådats i fiskväg.

På El Nido Corner serveras endast förstklassig färsk fisk som du får peta lite på innan du bestämt vad du vill ha; garanterat top 3 på sjömatssidan någonsin. Efter en diskussion med ägaren Ole om god fisk och vettiga resmål, återvände vi till gårdagens "alternative" för att ta ett par järn och en diskussion med Tommy. Stina fick i sig riktigt bryggkaffe och lite virgin-drinkar medan Walle klämde såväl en draja som en svartryss.

När kvällen närmade sig sitt slut, stötte vi ihop med Kalle och Sanna från Sverige, som glatt bjöd på drinkar och erfarenheter från sin vistelse. Efter detta blev det ännu ett avsnitt "legend" med tillhörande sömn!

Island hopping

Stina var inte glad när klockan ringde vid sjusnåret. Mot hennes vilja hade grannskapet bjudit på den riktiga versionen av bröderna djups "vi bor på landet". Det började med lite skällande, för att bytas av med grymtande och avslutas med galande med ett mellanspel av ilskna kattvrål.

Strax före åtta kom den utlovade skjutsen som körde oss till Corong Corong där vi bordade Pucko med sin tre man stora besättning. Vi hann under dagen besöka såväl Beach ala Viklund som secret beach (en strand inne i bergen, med en ingång stor nog för en person) samt ett flertal paradisstränder som inte går att hitta på de platser vi varit förr.

Åter på fast mark hettade både ansikten och axlar rätt ordentligt. Efter att ha matat Kim och spolat av oss allt salt, smög vi oss ner på byn för lite ananasjuice och cuba libre. Väl där insåg Walle att hans dator ballat ur fullständigt och fått hårdvarufel, varför bilder lär bli lite mer sporadiska nu (vi ska försöka imorgon!)

Nu är det dags att bege sig till "the alternative" för lite mat och eventuell underhållning. Hoppas att ni har det varmt och soligt där hemma....not!

Så, vad hände under resten av kvällen? Efter maten på the alternative hade vi hunnit se en mindre armé pudelstora råttor, fått oss något gott i magen och hunnit beundra den underbara vyn och vip-platserna precis utanför staketen. Med det att sista ölen passerat strupen och en ödla överfallt Stina, dök bartender-Tommy glatt upp vid vårat bord, för att diskutera allt från politik till Svensk mat och att bo i El Nido. Han bjöd även in till lite "hemjäst" hos de franska grannarna, men då vi var fullständigt sönderrostade och Stina lätt halvgravid, kändes alkoholhaltiga frukter inte jätterätt, så det fick bli en välbehövlig hemgång med tillhörande horisontolläge.

Expeditionsforberedelser

Stina vaknade i vanlig ordning flera gånger innan klockan slagit åtta. Walle var däremot piggare och släntrade ner på stan för frukostinköp. Väl tillbaka fick även voff Kim sin beskärda del av födan. Efter en god äggmacksfrukost med te och frukt skickade vi ett sms till chi-chi för att få reda på när och hur vi möjligen kunde få uppleva lite island-hopping i el nidos fantastiska skärgård.

När två timmar passerat utan någon respons var vi nära att ge upp, men efter att bakåtsträvande Stina hävdade att numret kanske var fel och började använda sådana där konstigheter som prefix, dök Chi upp inom loppet av tio minuter. Summan av besöket blev avgång vid åtta morgonen därpå samt inlämning av såväl tvätt som donationskläder. Stina passade även på att fråga varför alla hånskrattade åt hennes tatueringar, varvid Chi förklarade att nästan bara kriminella har för sig sådant fuffens.

Ner på stan för lite proviantering inför morgondagen; simfötter, sandaler, öl, juice, ris och grönsaker som vi passade på att lämna kvar i butiken för att räddas av Walle en timme senare.

Kvällen rundades av med att vi lagade i ordning lite fried rice och äggmackor samt packade ner det nödvändigaste såsom dator och gin. Det hela avslutades med ett avsnitt av legend of the seeker.

Pannkakor & Coron Coron

Walles dator har ballat ur och dessa datorer får en miniräknare från grundstadiet att framstå som ett cray-cluster. Dock så har vi nu fått låna en laptop för att fylla på lite med vad som händer.

Stina väcktes i vanlig ordning av granskapets tuppar och hundar. Walle fixade pannkaksfrukost till Stinas och Kims stora glädje. Efter munsbiten tog vi en promenad till stranden i Corong Corong. Att hitta stranden var dock inte det lättaste då stigen ner till stranden knappast var en stig och att vi samtidigt blev distraherade av mängden skolbarn som skrattade och pekade på Stina.

Vi simmade runt rätt länge bland tång och koraller innan ännu en promenad längs stranden som resulterade i självstympning från Walles sida. Han bestämde sig att det var är ganska bra ide att sparka så hårt det går på vassa koraller och donerade i samband med detta en del av sin tånagel och tå.

För att komma av stranden gick vi genom Green view resort, där vi lärde känna den pratglade fjärilssamlaren och engelsmannen Dave. Efter att ha lurat av honom så mycket lokalkännedom vi kunnat samt att ha ägnat onödigt länge på att klia en riktigt söt ung valp på magen i tio minuter, tog vi en tricycle hemåt igen för att äta lunch. Matintagen rundades av med en tvåtimmars siesta.

När vi vaknade igen vid två var strömmen tillbaka (man stänger som sagt var av strömmen en bunt timmar varje dygn av någon outgrundlig anledning). Nu var det dags att proviantera lite inför morgondagen, samt att ta en god middag på sea slugs bestående av fisksoppa och fried rice. Därefter en tur till ett internetcafe för att ta reda på lite information om flyg och bussar från el nido i slutet av veckan.

Lite pannkakor till Kim och ett skräckfyllt möte med bronto-geckon Arnold som tydligen bor bakom en tavla; sen var det dags att duna in efter ett avsnitt "Legend of the seeker"

Jävligt lugnt och skönt

Stina vaknade redan vid sex med att elen stängdes av för att ersättas av en tuppkackafoni. Den stora mängden tuppar kan tydligen delvis förklaras av att tuppfäktning är ett folknöje på byn (Stina inte tycka om). Efter att hon somnat om igen, vaknade vi båda som ett resultat av att vår skönhetssömn var tillräcklig efter ca 13 timmar.

Denna förmiddag var Stina ansvarig för frukostberedningen som bestod av stekt ägg, smör, juice, kaffe, gurka och vattenmelon. Kim mutades ytterligare med lite ägg och scones.

I skrivande stund passerat ett av dessa regelbundna monsunregn ackompanjerat av Walles ölklunkande på trubadurhaket Balai Tubai. Efter lite förfriskningar promenerade vi så sakta hemåt med en föraning om regn. Rätt! tio sekunder före ytterdörren släppte helvetet loss för att hålla oss fångna under större delen av eftermiddagen. En sak vet vi i alla fall med säkerhet: Kim käkar inte nudlar om det inte är tvunget och det blir det först om där finns corned beef också.

Ner på stan (ja.. eller byn) igen. Stina shoppade loss big time; dock inte pucca eller hello kitty, utan vetemjöl, socker, salt, chilisås och gin :) At the moment (as always) sitter vi på ett litet hak och hinkar. Drick inte Bukoshake; Det smakar ungefär som flytande kola och är LITE väl sött.

Mot El Nido

Vi vaknade utvilade men lite stela vid åttarycket för att äta frukost med lokalbefolkningen i ett skjulliknande kyffe som huvudsakligen serverade öl till frukost. Vi fick dock tag på lite fried rice och fruktsmoothies istället.

Att få tag på en taxi här är en av de saker som aldrig är ett problem. Från det att vi gått ut från vandrarhemmet dröjde det ungefär tio sekunder innan en taxi spontansladdade in bredvid våra ryggsäckar. Taxituren som igår tog en timme, tog nu endast tio minuter eftersom dessa halvkristna människor respekterar vilodagarna.

Väl ute på flygplatsen blev vi bokstavligen invägda. Efter 75 mintuers flygresa i en liten trevlig konservburk, landade vi i El Nido. Ett rätt ordentligt regnoväder drog förbi medan vi väntade under tag i det flygplatsskjul som var den enda byggnad som fanns tillgänglig invid landningsbana som i sin tur mest påminde om en svenska grusväg med hastighetsbegränsningen 50.

Den underbart snälla personalen som mötte oss med lite välkomstsång i Hawaiiansk stil ordnade fram en tricycle som skulle leverera oss till vår egen lilla villa Full House. Färden påminde om en överdriven variant av Novemberkåsan fram till dessa att färden inte längre fanns. I en alltför brant backe for kedjan av som ett resultat av en något överdådig last på ett lite underdådigt fordon (tre person, packning och vind i ryggen på en 70talsmoped). Vi fick fortsätta till fots för att invänta vår chaufför vid ett backkrön, där vi rönte stora framgångar som begivenhet för lokalbefolkning. Stinas tatuerade torso var vad som folk säkert betalat pengar för att få se i skäggiga damens frånvaro. Efter ytterligare en stunds puttrande genom landskapsvyer som tagna ur Camerons Avatar, var vi äntligen framme vid vårat boende.

Ingenting var ungefär vad som fanns på plats, om man räknade bort jycken som halvskyggt mötte oss vid entren. Handlingskraftiga som vi var, dumpade vi packningen och tog en sävlig promenad ner på byn för att fråga om någon visste hur vi lättast utan åverkan tog oss in i huset. Trots upprepade samtal till både Lina (kram) och grannskap, var det enda vi lyckades med att få i oss lite färsk grillad makrill. Nätet var konstant överbelastat tills vi försökte med Stinas mobil som är helt ickefunktionell i Rönninge, men tydligen inte hade några som helst problem med det filippinska telenätet.

Sedan vi talat lite med Lina, dök Chie upp för att släppa in oss och visa oss runt. Resten av eftermiddagen ägnade vi åt att införskaffa förnödenheter på byn och den lokala marknaden utmed vägen mot Corong Corong. Väl tillbaka blev vi med hjälp av nämnda proviant god vänner med Kim som hunden faktiskt hette (det borde vi ha förstått, med tanke på hur lik herr Viklund han faktiskt är).

Ännu en gång begav vi oss iväg för att smörja kråset. Lite seafood och tittande på shrek forever vaggade oss till sömns redan runt nio.

Flygresan

Lååång flygresa. Vi tittade på walking dead och nyttjade stödstrumpor. En vänlig Irländare matade Stina med kex och Walle drack vin.

En något jobbig sak var att alla rackarns asiater runt 02:00 fick för sig att ränna gatlopp och leka tetris med sina bagage, så att Stina inte fick sova.

Väl framme på flygplatsen hittade vi en bulle som tog oss till nästa flygbolag ITI; inte världens största flygbolag. Walle fixade biljetter i deras flyghangar. Därefter vidare till friendly guest house i en taxi med snittemperatur 35 grader.

I skrivande stund sitter vi och dricker upp vätskenivån i väntan på att få vårat rum.. well, snubben kom ju faktiskt precis.

Nyttja gästboken också!

Arlanda

Efter att problemfritt ha lämnat Rönninge, tagit pendel och Arlanda express för att anlända på flygplats, materialiserade sig det första hindret. Stinas hormoner anföll Walle. Orsaken till det hela var att vi båda var överens om att onlineincheckning är urpuckat. Vi kunde för våra liv inte förstå vad vinsten med detta var, eftersom det varken var billigare eller innebar mindre arbete för personalen.

För att undvika vidare konflikter begav vi oss snabbt till närmaste restaurang för att göda Stina och ge Walle sin reseöl. Här sitter vi nu och njuter av vår nyvunna frihet.